Skip navigation

Category Archives: Fåglar

  

Ordet drömmer är ett ord som är liknande i de flesta europeiska länder. I fornsvenskan hette det drömber. Den ursprungliga betydelsen skulle kunna vara skenbild. Det indoeuropeiska ord som man tror ligger till grund för ordet betyder skriker. Det är under REM-sömnen människan drömmer mest. Om djur drömmer vet vi inte med säkerhet men man har konstaterat REM-sömn hos samtliga däggdjur och fågelarter som man har undersökt. Man har inte kunnat registrera någon REM-sömn hos bananflugor, så det är möjligt att det är något som finns endast hos ryggradsdjur. De flesta drömforskare tror att det är en gammal biologisk aktivitet, som sträcker sig flera miljoner år tillbaka i tiden. Varför vi drömmer finns det många teorier om. Jag tror att det är ett sätt för hjärnan att förbereda sig för olika situationer som den tror kan inträffa. Naturfolk har ofta en tro att drömmen är en verkligare värld än den vakna. De djur man stöter på i drömmen betraktas ofta som själsligt sammanbundna med drömmaren. De kallas för totemdjur. Är det möjligen så att våra totem djur drömmer om oss också ?
 
 

 

Annonser

Alla livsformer styrs av urtida sensoriska program. I våra gener finns ett varseblivningsystem som har utvecklats för att skydda oss mot faror och hjälpa oss i fortplantning och överlevnad. Vår uppmärksamhet fångas av rörelse,  färger, oväntade ljud, dofter, former eller siluetter som kan utgöra en fara och vi försätts i ett tillstånd av kamp eller flykt. Vår uppmärksamhet fångas av ögon som stirrar på oss. Vi ser ett ansikte och blixtsnabbt avgör vi om det är ett hot eller en möjlighet. Är det ett rovdjur, en flockmedlem, möjlighet till fortplantning eller mat? Hjärnan söker efter ögon och ansiktsformer överallt och det kan vara svårt att se det som verkligen visar sig. Det kan vara bra att känna till hur hjärnan sållar ut det som ska presenteras för vårt medvetande både som bildskapare och observatör. Det är mycket som vi missar att upptäcka i den processen men det är också en utmärkt möjlighet för oss att utnyttja när vi vill att människor ska uppmärksamma våra bilder. Det är också en kunskap som gör det möjligt för oss att komma nära djuren utan att skrämma dem. Här finns ett ansikte som nästan förstör bilden därför att det drar bort uppmärksamheten från motivet.  Gräsanden höll faktiskt på att landa mitt i huvudet på rådjuret som drog tillbaka öronen sekunden efter att den här bilden togs. Någon rädsla märkte jag inte av, kanske är det vardagsmat för simmande rådjur att ha fåglar runt öronen.

Ordet tupp är fornsvenskt och syftar på kammen. Tidigare benämning är hane som i sin tur är besläktat med det latinska ordet för att sjunga. Från ordet hane har även den feminina varianten höna bildats. Fasanen har likaljudande namn i de flesta europeiska språk. Namnet är hämtat från en flod i kaukasus som grekerna benämnde Fasis. Man tror att de ursprunglika fasanerna hämtades från detta område. Under dagens expedition till Vakö myr stötte jag ihop med denna fasantupp. Hormonstinn följde han efter mig i skogen på en meters avstånd, utmanande försökte han stoppa mig. Försökte jag dra mig undan hoppade han upp och bet sig fast i mina byxor medan han slog med vingarna. Till slut spelade jag med och utkämpade en tupparnas strid med honom där jag milt föste undan honom med stöveln. Efter tio minuter tröttnade jag och satte mig under en gran. Då blev han nöjd och försvann i skogen. Ett sällsamt möte i påsktid. Anledningen till att vi talar så mycket om tuppar, höns och ägg under påsk är att lanthönsen började värpa under den tid då människorna fastade. Vid fastans slut (Påsk) blev det ett överskott av ägg. Man kunde frossa i ägg eller ge bort de som gåvor. Ägget är också en fruktbarhetssymbol sedan hednisk tid. Påskriset användes ursprungligen på Långfredagsmorgon då man piskade varandra som en påminnelse om Jesu lidande. Jeg blev till min fasa piskad av påsktuppens vingar. En passande inledning till påsken för en naturfotograf. Glad Påsk önskar jag er alla.

Jag ger dig av mitt ljus och min förhoppning är att ljuset i min själ ska lysa upp mörkret i din själ. Jag ger en del av mitt liv till dig så att ditt liv ska bli bättre. Att ge någon annan ljus är en kärleksfull handling, men det är lika viktigt att ha förmågan att ta emot ljus när man väl får det av någon. Ljusbärandet är en stark symbolisk handling, i forntid byggdes högar med ris på de högsta kullarna s.k vårdkasar som antändes en efter en in i landet som varning, att nu kom fiender. I olympiska spelen överlämnas en eld mellan löpare som en symbol för seger, fred och vänskap. Lucifer kommer av de latinska orden lux(ljus) och ferre(bära) och är ett namn på morgonstjärnan. Lucia brukar även hon kallas för ljusbärare. Men i hennes fall är ljusen en symbol för glorian runt huvudet som bärs av alla helgon i den katolska kyrkan. De första människorna hade säkert ljusbärare när de förflyttade sig mellan boplatserna. Eld var svår att skapa, det var  lättare att bära den med sig.  Vi har använt elektriskt ljus i nära 150 år, innan dess fanns gasljus i viss utsträckning. Innan gasljuset fanns fick vi bära ljuset med oss. I städerna fanns lyktändare som gick runt och tände varje gatlykta. Att vara ljusbärare är en uråldrig handling men ack så viktig även i dessa tider då ett annat mörker hotar att breda ut sig över världen. Bli en ljusbärare om du inte redan är det.

 

dimmåsa72

Solen försöker tränga igenom morgondimman. Ett blekt ljus lyser upp alla former . Flygande skepnader jagar igenom dimslöjorna och de otydliga konturerna av naturformationer. Är det vän eller fiende därute i dimman. För Gustav II Adolf innebar dimman över Lützen den 6 november 1632 slutet på alla drömmar om makt och härlighet. Sårad i vänster armbåge red han in i en grupp kejserliga kyrassiärer och sköts i höger lunga, gled av och släpades efter hästen. Han träffades av flera kulor, värjor och pansarstickare och blev till slut liggande på rygg fortfarande vid liv med blicken upp mot himlen som så många andra krigare genom vår konfliktfyllda historia. Solen tränger igenom dimmorna, vita moln jagar fram mot blå himmel,  kanske flyger en fågel förbi, naturen verkar opåverkad av det mänskliga bullret. Vad tänker man då under de sista skälvande minuterna.  Jag har träffat många människor i livets slutskede och för de flesta är det förlusten av de människor som står en nära samt förlusten av att inte längre få uppleva naturen det som till sist känns allra svårast. För många människor är det först då de upptäcker vad som verkligen betyder något. Vi borde lära oss tidigare vad som är viktigast för oss i vårt liv i en värld av dimmor.

 

örnar72

Skriet lockar den gamla örnen som sitter i sin bur i Skånes djurpark. Han behandlas väl, mat kommer i riklig mängd. Människor går förbi och häpnar över hans prakt och storhet.  Han sitter längst upp i trädet alldeles intill nätet som om det ändå fanns hopp att en dag……. Fri flyger hans syster över honom, lockande och oförstående över det nät som hindrar hennes bror att ansluta. Ordet örn finns i olika besläktade varianter i de fornnordiska språken, forntyska, keltiska och saxiska. Det ord som alla dessa varianter ursprungligen är besläktade med är det grekiska ordet ornis som betyder fågel och som utgör basen för ordet ornitologi. Läran om fåglarna har hämtat sitt namn från dess främsta företrädare örnen.  Vill man hitta uråldriga spår efter örnen i vår historia bör man leta bland mansnamn som Arn, Arne, Arnold eller i ortsnamn som Arnö, Arnäs, Årnberga och Arnås.

 

kreativbofink72

Bofinken sitter och betraktar nätet med viss förundran, kanske tänker han på genialiteten i fångstmetoden eller så filosoferar han såväl som jag över om finka i meningen fängelse har något med fåglar att göra. Det är faktiskt så att rådhusfängelset i Ribe kallades på 1500-talet finkeburet och i Stockholm 1480 benämndes rådhushäktet för siskeburen. Liknelsen mellan människa och fågel i bur har således följt oss genom tiden och finns kvar än idag. Fågeln är i germanska språk uppkallad efter varningslätet, fink, fink. Förledet bo kommer ifrån trädet bok. På latin heter bofinken Fringilla coelebs. Fringilla kommer ifrån ordet frigus (kyla) vilket härleds från det faktum att fåglarna sjunger trots kyla. Coelebs betyder ogift och Linne’ menade att endast honorna flyttade medan en del hanar stannande kvar som ogifta ungkarlar. Därav namnet köldtålig ungkarl.

storlom72

Lommen har fått sitt namn efter lätet, det isländska namnet lómr betyder även skrik. I svenska dialekter finns verbet lomma i betydelsen genljuda och substantivet lum som betyder dovt ljud. Härifrån har vi fått ordet lomhörd som ursprungligen är en beskrivning hur vi uppfattar ljudet när det slagit lock för öronen. Den ovanligare islommen har det latinska namnet Gavia Immer. Artnamnet immer är en latinisering av ett fornordiskt namn för lommen som är besläktat med ord för dimma och rök. När man står så här vid sjökanten och ser ut över sjön i morgondimman känns det ganska naturligt att våra förfäder som hörde dess rop i gryningsdiset började kalla den för dimfågel.

sädesärla72

Det nordiska namnet Ärla är ett mysterium. På isländska kallas den Erla. Vad det betyder vet ingen. På andra ställen i världen har den fått namn efter sina rörelser. Ett äldre franskt namn var lavandie’re eller tvätterska. Det namnet kan härledas till 1500 talet då fransmännen liknade den vippande rörelsen på stjärten med tvätterskornas klappträn. Det vackraste namnet jag känner till är det italienska namnet, ballerina bianca, som syftar på den trippande gången. Denna orädda lilla vän följer mig vid älven, sjön och havet. Ofta kommer hon ganska nära, verkar nyfiken på utrustningen. Detta är ett minne från Ryfors då hon jagade nykläckta sländor med avancerad luftakrobatik. Sländorna simmar upp från botten, trycker sig igenom ytspänningen och kryper ut ur sitt nymfskinn. De sitter kvar en stund för att torka vingarna sedan lyfter de och då tar ärlan dem.

skäggdopping72

Solen har precis visat sig över horisonten och färgar dimman över Helge å gul. Vattenånga stiger upp från åns vatten för att så småningom samlas i större droppar och bilda moln högre upp. En skäggdopping glider fram i stillheten.  Under Järnåldern gled vikingaskepp förbi här i morgondiset på väg ut till fornborgarna och byarna runt Möckeln, kanske för att hälsa på hövdingen Taxe eller den fagra hövdingadottern på Höö. En del män skulle kanske färdas ända till England för att hämta hem rikedomar och slavar. En del blev kvar, andra kom hem med berättelser om länderna bortom haven. Det var onda tider för de som bodde nära vatten och inte kunde försvara sig. Men kulturerna blandades och tog intryck av varandra. Spåren finns kvar i språket och i namnen på städer, företeelser och människor. Jag sitter här och undrar varför just Lördag fick behålla sitt romerska ursprung i engelskan när alla de andra veckodagarna fick nordiska namn.  Nu färdas jag ännu längre bakåt i tiden. Vem är det som glider fram här innan järnåldern ? Varifrån kom de som först förde språket till vårt land. Ordet vatten anses nog fortfarande ha sitt ursprung från Sanskrit liksom många av de ord som är de mest betydelsfulla och grundläggande för oss som t.ex. de som berör familjen, färger, äta och gud. Allt ligger i dunkel. Orden vandrar sina egna vägar, slår inte alltid följe med sitt folk. I den gula dimman rör sig människor från alla tidsåldrar, på väg någonstans, mot framtiden, mot mig.