Ansiktet

Alla livsformer styrs av urtida sensoriska program. I våra gener finns ett varseblivningsystem som har utvecklats för att skydda oss mot faror och hjälpa oss i fortplantning och överlevnad. Vår uppmärksamhet fångas av rörelse,  färger, oväntade ljud, dofter, former eller siluetter som kan utgöra en fara och vi försätts i ett tillstånd av kamp eller flykt. Vår uppmärksamhet fångas av ögon som stirrar på oss. Vi ser ett ansikte och blixtsnabbt avgör vi om det är ett hot eller en möjlighet. Är det ett rovdjur, en flockmedlem, möjlighet till fortplantning eller mat? Hjärnan söker efter ögon och ansiktsformer överallt och det kan vara svårt att se det som verkligen visar sig. Det kan vara bra att känna till hur hjärnan sållar ut det som ska presenteras för vårt medvetande både som bildskapare och observatör. Det är mycket som vi missar att upptäcka i den processen men det är också en utmärkt möjlighet för oss att utnyttja när vi vill att människor ska uppmärksamma våra bilder. Det är också en kunskap som gör det möjligt för oss att komma nära djuren utan att skrämma dem. Här finns ett ansikte som nästan förstör bilden därför att det drar bort uppmärksamheten från motivet.  Gräsanden höll faktiskt på att landa mitt i huvudet på rådjuret som drog tillbaka öronen sekunden efter att den här bilden togs. Någon rädsla märkte jag inte av, kanske är det vardagsmat för simmande rådjur att ha fåglar runt öronen.