Det fornnordiska ordet sorgh som beskriver smärta och bekymmer härstammar troligen från ordet Surksyuati som betyder ¨bekymra sig om¨ på Sanskrit. Sorgen kommer när du förlorar någon eller något du inte kunde tänka dig att förlora. Det är längtan efter något du vet inte kan komma tillbaka. Smärtan skär igenom hela din kropp och själ. All energi rinner bort. En otrolig tyngdkänsla förlamar dig. I förlängningen lär oss sorgen att vårda det som är betydelsefullt för oss. Den talar om för oss att vi ska ge utan att kräva något tillbaka. När du möter din vän som har sorg, lyssna bara och håll om. Med tiden kan man försonas med sitt förflutna och få frid igen. Ur sorgen stiger en visare människa fram.

Jag kallar mig naturfotograf därför att jag oftast söker mina motiv i naturen. Men det är egentligen kopplingen mellan natur och mänsklig kultur som fascinerar mig mest. Jag letar efter naturens inflytande på människan och språket. Idag förlorar många människor sin samhörighet med naturen. Vi lever i städer där vi försöker behålla vår kontakt med naturen men också kontrollera den genom att så växter i krukor och ha sällskapsdjur. Kunskapen om hur vi överlever i naturen och i världen försvinner allt mer. Vi har byggt ett glashus omkring oss där vi tror oss sitta säkert men så fort naturen spänner musklerna lite, krossas väggarna och vi blir små och otrygga. Jag vill göra bilder som låter åskådaren få aha-upplevelser eller bilder som är hemlighetsfulla och inte avslöjar sitt huvudmotiv omedelbart. Jag vill hitta bilder som berör åskådaren, som visar hur vi under olika tidsperioder påverkat och påverkats av naturen. Jag vill göra bilder som visar hur vi fortfarande är en del av naturen och hur vi påverkas av ett genetiskt arv som styr vårt beteende.

Det har hänt mig några gånger under livet att jag plötsligt fått se någonting som jag inte alls förstår. Någonting hoppar över vägen framför bilen men det går inte att känna igen. Det rör sig inte som något djur jag känner till, det har ingen päls och kroppen är som en blandning av människa, hund och känguru. Jag söker efter en lekkamrat i mörkret men när jag sträcker ut handen och ropar får jag inget svar. Någonting sitter där i mörkret men det är inte min kamrat. Jag springer därifrån. Jag försöker skapa en bild av en häger som står och fiskar men det finns någonting okänt som observerar mig. Det oroar mig, jag ser någonting men förstår inte. Hjärnan behöver sinnesintryck, minnesbilder eller ord som kan förklara det okända. Ibland finns det inga svar och jag får acceptera att jag sett någonting jag aldrig kommer att förstå.

Ordet spegel kommer från latinets speculum. I förhistorisk tid speglade man sig i vatten eller metallskivor . Det gamla nordiska ordet för spegel var skugg-sja vilket betydde skuggsyn. Skugga och spegelbild är två av de bilder av dig som ligger till grund för din självuppfattning. Du får även ta emot bilder från andra varelser som visar hur de ser på dig. En del bilder är skeva eller ofullständiga, andra fullständigt fel. En del ligger nära sanningen men vem du egentligen är vet du kanske inte ens själv. Bilderna påverkar dig. Jag tror det är viktigt för dig att välja  vilka bilder du ska ta emot och vilka du ska förkasta. Omge dig med de speglar och varelser som förser dig med bilder du kan växa med. Förkasta de speglar och varelser som ger dig bilder du vissnar av.

När jag väljer en bild att sätta upp på väggen är det oftast inte det rena, avbildande. tydliga fotografiet med skärpa jag vill se. Det ofärdiga som låter hjärnan fylla i det som saknas tilltalar mig mer.  I en bok eller tidning däremot blir jag gärna imponerad över skarpa bilder och tydliga miljöer. Det kan vara fantastiska bilder men jag skulle inte sätta upp dem på väggen. Hur är det för er ? Hur tänker ni när det gäller bilderna som ni vill bo tillsammans med ? När jag går ut för att göra en bild för min vägg måste jag överexponera eller underexponera och se till att det uppstår rörelseoskärpa. I de otydliga formerna och rörelsen upplever jag mer av djurets egenskaper, mer av skönheten, mer av det som vi delar. Framför mig går en individ som delar sitt liv här på jorden med mig.

Min värld består av dofter och vibration i marken. Jag kan lukta eller känna vibrationer från en daggmask på flera meters avstånd. Jag bygger underjordiska komplex som kan vara en kvadratkilometer stort. Ovanför är världen en hotfull plats. Alllt sker i en hastighet jag inte kan uppfatta, jag ser ju inte rörelser. Jag är hatad endast av den anledningen att jag lämnar jordhögar efter mig när jag letar efter mat eller söker kärlek. När människan ser att den släta gräsmattan blir störd av mina jordhögar måste mitt liv släckas ut. Jag lever kanske fem år normalt men dödas tidigare för utseendet på en gräsmatta. Vad är ni för varelser egentligen ?

Det har i nästan alla kulturer sedan tidernas begynnelse funnits talesätt med samma andemening som vårt ¨när man talar om trollen så står de i farstun¨. När man benämner trollet eller den onda makten med dess rätta namn, kallar man på den. Jag känner ibland så själv. Kan jag bara hitta det rätta namnet uppenbarar sig snart min frågeställning eller värsta oro framför mina ögon och då kan jag hantera det. Människan har sedan tidernas begynnelse haft ett starkt behov att sätta namn på allting. Föremål, känslor, handlingar och sinnesintryck allt har sitt namn. Tänk dig att du står framför något som du inte kan sätta namn på. En varelse som inte är någonting du kan beskriva, en känsla som du aldrig har haft eller hört att någon annan har känt. Det obeskrivbara står framför dig. Vad kan du göra ? Ska du fly eller slåss ? Lämna det bakom dig, glömma och gå vidare. Ingen klarar att möta det onämnbara. Namnlös fasa, vad säger det dig ?

Igår kom en snok simmande fram till mig när jag satt vid ån. Han tog sig upp via mitt ben och sedan slingrade han sig ned och vilade vid min sida. Snok är ett fornordiskt namn som har spridit sig till andra språk som t.ex engelskans snake.  I fordom hade man i gårdarna en husorm, oftast en snok, som gav skydd åt gården och lycka åt boskapen. Man matade den med mjölk och den fick inte dödas. I de flesta kulturer är ormen en symbol för återfödelse och liv, troligen på grund av dess förmåga att ömsa skinn.   Käken och benen i gommen är endast förbundna med band så ormar kan få ett stort gap. Snoken har inga gifttänder utan endast giftig saliv som de kan förlama sitt byte med.

Alla livsformer styrs av urtida sensoriska program. I våra gener finns ett varseblivningsystem som har utvecklats för att skydda oss mot faror och hjälpa oss i fortplantning och överlevnad. Vår uppmärksamhet fångas av rörelse,  färger, oväntade ljud, dofter, former eller siluetter som kan utgöra en fara och vi försätts i ett tillstånd av kamp eller flykt. Vår uppmärksamhet fångas av ögon som stirrar på oss. Vi ser ett ansikte och blixtsnabbt avgör vi om det är ett hot eller en möjlighet. Är det ett rovdjur, en flockmedlem, möjlighet till fortplantning eller mat? Hjärnan söker efter ögon och ansiktsformer överallt och det kan vara svårt att se det som verkligen visar sig. Det kan vara bra att känna till hur hjärnan sållar ut det som ska presenteras för vårt medvetande både som bildskapare och observatör. Det är mycket som vi missar att upptäcka i den processen men det är också en utmärkt möjlighet för oss att utnyttja när vi vill att människor ska uppmärksamma våra bilder. Det är också en kunskap som gör det möjligt för oss att komma nära djuren utan att skrämma dem. Här finns ett ansikte som nästan förstör bilden därför att det drar bort uppmärksamheten från motivet.  Gräsanden höll faktiskt på att landa mitt i huvudet på rådjuret som drog tillbaka öronen sekunden efter att den här bilden togs. Någon rädsla märkte jag inte av, kanske är det vardagsmat för simmande rådjur att ha fåglar runt öronen.